Så det kan gå....
Vilket omtumlande år det har varit! Och än är det inte ens slut. Kära hjärtanes! Det har varit pendling, obeskrivlig lycka och riktig sorg. Det har varit 80-årsfirande, kolonikärlek och regnsommar. Allt i ett väldigt virrvarr av känslor och tankar.
Det senaste tillskottet är nog det som jag är gladast över. Att bli mamma. Helt klart sjukt roligt samtidigt som det är världens läskigaste resa. Tur att man har några månader på sig att landa. Att komma fram till hur vi vill vara som föräldrar, vad vi känner är viktigt för vårt barn. Vad som behövs och vad som är överflöd. Missförstå mig rätt nu, jag vill självklart att vårt barn ska ha den bästa av uppväxter men för mig så innebär inte det så mycket materiella ting som tid och närhet. Prylgalenskapen kan gott få vänta en smula. Speciellt en massa urbota plastprylar och saker som låter förskräckligt. Hellre få saker som faktiskt kommer till användning än drivor av ångest.
Ju mer jag tänker ju mer kommer jag på, det är som ett nystan som liksom aldrig vill ta slut. Men jag gissar att många bitar kommer att falla på plats när det väl är dags. När vi vet vad det är för en liten individ som ska ta plats i vår lilla familj. Nu går det mest att fantisera. Fortfarande känns det liksom lite overkligt, så de små puffarna som kommer som en liten påminnelse nu och då får mig lite lätt ur balans. Får mig att liksom stanna till och inse att oj det var visst någon där som vill säga hej. Någon som bor inuti mig. Sjukt läskigt som sagt. Och fantastiskt spännande!
Hur det gått på lotten i sommar får vänta en smula!
Det senaste tillskottet är nog det som jag är gladast över. Att bli mamma. Helt klart sjukt roligt samtidigt som det är världens läskigaste resa. Tur att man har några månader på sig att landa. Att komma fram till hur vi vill vara som föräldrar, vad vi känner är viktigt för vårt barn. Vad som behövs och vad som är överflöd. Missförstå mig rätt nu, jag vill självklart att vårt barn ska ha den bästa av uppväxter men för mig så innebär inte det så mycket materiella ting som tid och närhet. Prylgalenskapen kan gott få vänta en smula. Speciellt en massa urbota plastprylar och saker som låter förskräckligt. Hellre få saker som faktiskt kommer till användning än drivor av ångest.
Ju mer jag tänker ju mer kommer jag på, det är som ett nystan som liksom aldrig vill ta slut. Men jag gissar att många bitar kommer att falla på plats när det väl är dags. När vi vet vad det är för en liten individ som ska ta plats i vår lilla familj. Nu går det mest att fantisera. Fortfarande känns det liksom lite overkligt, så de små puffarna som kommer som en liten påminnelse nu och då får mig lite lätt ur balans. Får mig att liksom stanna till och inse att oj det var visst någon där som vill säga hej. Någon som bor inuti mig. Sjukt läskigt som sagt. Och fantastiskt spännande!
Hur det gått på lotten i sommar får vänta en smula!
Chip!
Kommentarer
Trackback
