Det stora barnkalaset
En gång per år arrangeras det stora barnkalaset här i stan. En rad arrangörer deltar och allt är gratis! Så fantastiskt fint initiativ och sjukt uppskattat av ungarna (och deras föräldrar).
Vi hann bara med en bråkdel av allt som fanns. Utöver det vi hann med fanns bland annat ansiktsmålning, pyssel, sångstund, gympa, tipspromenad. Ska bli spännande att se hur lillebror hänger med nästa år. Då lär han också vara med och härja. Så svart att greppa det.
Vill en läsa mer om Det stora barnkalaset och dess syfte kan en gå in här:
Stadsodling
När skräpet var borta såg det ut som ovan.
Sen varvade jag amning med att ställa ut pallkragar och rensa ur skräp ur kvarvarande kompost. Det får väl ses som en av årets framgångar att lådorna kom ut och att de även i viss mån fylldes upp med kvistar, löv, gödsel och jord. 
Den mesta tiden i sommar kändes dock som att det regnade, regnade och regnade. Solen vi fick var av två slag. Den första vändan var kort, men intensiv. Den andra var tämligen sen. Sniglarna gillade det konceptet kan både jag och grönkålen intyga. 
Inför nästa år:
START
• förodla plantor att sätta ut i 2X3 tråg (den typen en köper tagetes och dylikt i
• uppskatta de framsteg vi faktiskt gör. Rama in en bild från när vi flyttade in som bakåtreferens?
• dags för egen låda åt Tigern?
• hitta latemanslösningar
STOP
• ha tusen sorter av allt. Välj få men bra sorter istället.
• sätta upp orimliga krav. Drömma är en sak krav en annan.
• förodla fler plantor än som används. Speciellt innan utflykt. Allt ska tas om hand och allt ska få plats och ljus.
CONTINUE
• involvera ungarna!
• ha kul
• ha fröblandningar. Dels tex röbetsblandningen och dels blandningar av olika sorters växter.
Så humlis fick inga kokta hemodlade morötter som första måltid. Löken försvann och jag vet inte vad. Men vi har lagt grunden för goda förutsättningar nästa år.
Hur gick det då med mina stackars sista grönsaker? Tillsammans med lite lök, en ostkant och ett par ägg blev de en helsmarrans lunch som toppades med ädelostbitar. Det hela resulterade i den stora matdöden och ett ledset öga när portionen tog slut pga så. Jävla. Gott.
Nu ska jag krypa ner brevid mina räkor!
Chip!
Bättre sent än aldrig osv
För tillfället avlöser förkylningar och annat otyg varandra hör hemma. Senast i raden var gubben som lyckades skada ryggen på vägen till jobbet igår. Käre tid! Men nu börjar jag komma ikapp mig själv igen. Och nu har det över två veckor sen vi var och hälsade på i Norrpan. Typiskt.
Vi hängde en del med kusinerna och matade bland annat ankor. Så kul att se hur samspelet dem emellan utvecklas hela tiden, även bland de minsta små kusinerna.
Ungarna vinterkitades med skor, vantar och allt annat som behövs (och i viss mån inte behövs). Jag försökte få någon form av kort på tigern som fått sig nya skor som enligt barnets uppfattning "passade perfekt".
Jag fick fika med så här glada barn. Tröjan är exempel på köp som kanske egentligen inte behövdes. Men alltså ser ni lyckan i ögonen? (Kan även vara framkallat av socker och bus)
Vi levererade humlis vagn till ny ägare och det numera helt vagnlösa barnet fick provsitta storebrors lånevagn. Mycket uppskattat men transporter sker fortfarande på mammas mage.
Huvudattraktionen för besöket var dop för nyaste syskonbarnet och ett överraskningsbröllop. Tur att jag var förberedd på det för jag tjöt så det räckte tack under ceremonin. Telefonen, och därmed kameran, låg undanplockad i stort sett hela dagen. Lyckades ta kort på humlan innan vi begav oss men det var nog allt.
Jo presenten tog jag kort på också! Eftersom det var ett överraskningsbröllop tänkte jag att det vore kul med en present som de kunde ha som minne. Och en gästbok är ju alltid trevligt. Så jag gjorde en lite kreativ version av gästbok. Presenterar den närmare vid tillfälle.
Resten får en visualisera själv. Tänk härligt brudpar med sötaste marskalkerna och en liten bebis som skötte sig helt exemplariskt. Allt i en fantastiskt vacker domkyrka.
När vi ändå rest så långt passade vi på att stanna kvar ett tag. Mina föräldrar skulle dessutom till Arvika så det passade mig kanon! Snabb recap:
Vi hängde en del med kusinerna och matade bland annat ankor. Så kul att se hur samspelet dem emellan utvecklas hela tiden, även bland de minsta små kusinerna. Ungarna vinterkitades med skor, vantar och allt annat som behövs (och i viss mån inte behövs). Jag försökte få någon form av kort på tigern som fått sig nya skor som enligt barnets uppfattning "passade perfekt". Jag fick fika med så här glada barn. Tröjan är exempel på köp som kanske egentligen inte behövdes. Men alltså ser ni lyckan i ögonen? (Kan även vara framkallat av socker och bus) Vi gjorde massa fler hyss men jag förevigade väldigt få i bild. Nu är vi som sagt hemma igen. Sen ett bra tag tillbaka. Tigern längtar tillbaka titt som tätt och pratar ofta och gärna om sin äldste kusin som tillhör en av de stora idolerna i hans liv.
Chip!
Sjalträff
I förra vecka hade vi en liten sjalträff. Det har kommit några nya bebisar nu i bekantskapskretsen och vi har alla olika erfarenheter av bärdon. Humlan är sjalad sen dag ett och vi har faktiskt sålt vagnen då den bara stod i vägen. 
Så himla härligt att få klämma och känna på lite andra sjalar och selar. Det tyckte även Humlan som glatt smaskade på vår Hoppediz. Den sjalen har en speciell plats i hjärtat vill jag lova! 
Med tre föräldralediga mammor så hade vi självklart lite knytlunchfika. Knyt konceptet är verkligen så himla fint och blir alltid fantastiskt gott! Älskar att vi alla får vara med och bidra ❤️ 
Fick bita mig i tungan för att inte norpa med mig den här fina teburken! Så fin! Hoppas vi får till fler tillfällen och kanske några fler föräldrar och barn för det var riktigt trevligt!
Chip!
(*) jag är inte bärcoach så läs gärna på lite mer själv om du är intresserad av att bära. Precis som allt annat är säkerhet och ergonomi viktigt!
(**) detta gäller för vävd bärsjal. Trikåsjal bärs enbart på mage och med flera lager tyg över ryggen. Sele rekommenderas på rygg från först sex månader då de inte ger samma stöd för nacken som en bärsjal gör.
Uppmuntrafetma?
I en stor del av mitt liv har jag ägnat mig åt det självhat jag som tjock förväntas ägna mig åt. Jag har lagt upp stränga dieter som jag sedan inte orkat genomföra pga ogillar att vara kraftigt hungrig. Jag har nupit i fettet och förbannat det. Jag har gråtit och haft ångest. Alltså listan kan verkligen göras superlång. Parallellt med detta har jag blivit utsatt för det tjockhat som finns i samhället. Ofta förklädd till omtanke. Ofta av människor som står mig nära.
Men det räcker nu! Jag är trött på att hata min kropp. Min tjocka fantastiska kropp. Jag är trött på utläggningar om vad ditten och datten gör med min kropp. Och yes det är här en del säger "men sluta uppmuntra fetma". För det är det som är så skevt idag. En tjock människa som slutar försvara sig som gör som hen vill med sin kropp, som slutar hata sin kropp får direkt veta hur ohälsosamt det är med övervikt. För det första så är tjocka människor i regel rätt välinsatta i såväl vad en ska och inte ska äta (eyy med alla välmenande råd samt drivna av självhat så har vi lärt oss, tro mig!) som i vilka risker en tjock kropp förväntas vara utsatta för. För det andra är det många gånger som själva fetthatet är farligare än själva fettet. Tjocka människor som felbehandlas av en tjockföraktande vård. Tjocka människor som stressar och får ångest över sina kroppar.
Jag skulle kunna fortsätta skriva men jag får lägga band på mig. Vill en ha lite kroppspepp så är Instagram fullt av fantastiska människor som Lady Dahmer, Apansattigranen, Karins konstgrepp, Babe Ebba und so weiter.
Nu ska min tjocka fantastiska kropp fortsätta dagen i höstsolen.
Chip!
Susar i säven
Då var klockan återigen mitt på dagen och jag ligger mellan mina två snusande ungar. Det är stunder som denna som en kommer sakna en dag, så jag passar på att njuta.
Humlan var helt fantastisk att ta med på resan i helgen glad som en lärka och pigg som få. Tror mycket är en kombination tur och en hel del arbete som ligger bakom. Ofta säger jag ju att ja jag har tur jag eller något åt det hållet. Men faktum kvarstår att det faktiskt ligger en hel del arbete bakom också. Att ta hand om små barn är verkligen ett kärt bekymmer. Att läsa tecken, bära, städa, pussa, aktivera och älska. Litet som smått sammantaget blir det en hel del som ska roddas under en dag. Bara alla ammingssesioner kräver sin tuttbärare. Ibland kommer det så snabbt att förminska sitt eget arbete. Jag får nog lov att sluta med det, bara under tiden jag skrivit denna korta text så har jag ammat ett par gånger, torkat kräks, pratat gulligt, fått ena bröstvårtan avbiten (nästan) samt hållt mig vaken. Ibland kommer betalningen som ett brev på posten. Som igår kväll när alla intryck samt en rackarns förkylning sjunkit in och stackars humlan skriker förtvivlat i flera timmar och vägrar allt. Förutom att bli buren. Så jag bar, bar och bar. Skumpade och pratade försiktigt. Tills vi slocknade i fåtöljen utmattade.
Nu är ena barnet inte alls suget på att ligga kvar i sängen så får avlägsna oss så tigern får sin väl behövda sömn.
Chip!
På resande fot
I helgen har jag varit ute och flugit runt med humlan igen. Vi har gjort Stockholm tillsammans och jag hörde talas om att vädret visst var helt fantastiskt igår. Vi var inne hela dagen lång så det gick oss obemärkt förbi. Bilden illustrerar min utsikt för tillfället. Vi är och säger hej på en av mina kusiner. Stackars humlis har blivit tokförkyld över natten så han ligger mest och rosslar och klunkar i sig.
Nu återstår bara att åka hem till min tiger och gubbe. Får alltid lite lätt panik när jag ska resa innan jag sitter i tryggt förvar på tåget.
Chip så länge!
Väggdeko
En liten butik hade en rolig tävling på sin blogg som passade bra att använda till ett litet projekt jag har här hemma. Beställde lite (läs: alldeles för mycket) bilder plus några instabilder som jag tänkt hänga i ungarnas rum. Så jag tog layouten och gjorde den tvärtom, typ. Eftersom fotona jag valt var i rätt härliga färger så fick pl kort och annat gå i mer neutrala färger. Har lite dille på guld för tillfället och lät mig frossa rejält. Material jag använt är:
Simple Stories Gold Sn@p pack
Doodlebug Washi tape Friendly Forrest Falling leaves
Little B Foil Tape Hearts
Nu ska jag bara spika upp lite spik och sätta upp mattvarp så det kan komma upp på väggen också.
Länk till tävlingen: http://enlitenbutik.blogspot.se/2015/08/augustis-tavling.html?m=0
Perspektiv
Igår satte vi hela familjen i bilen och for till Karlstad och Mariebergsskogen. Vi har pratat länge om att ta oss dit och det blev precis den hit vi hade hoppats på! Tigern somnade väldigt gott på kvällen vill jag lova!
Tjocka mamman fick även gå och se Kristian Anttila eftersom vi tajmade besöket med Putte i parken. Festival i lightformat och en stund att åter känna sig som tjugonånting. Märkligt hur tiden rinner iväg och hur allt förändras. Under tiden de sker känns alla förändringar subtila men likväl är de definitiva. Aldrig kommer jag vara förstagångsfestivalare och yngst i något camp. Inte heller kommer jag vara del av den hårfina gruppen av festivalnormålder (typ mid tjugonånting). Jag har istället förvandlats till en fruktmamma. Jag ser de förväntansfulla tonåringarna intill scenen som fnittrar och osäkert rättar till kläder och smink. Jag ser dem och jag ser mig själv för tio år sedan. Känner nåt slags värme inom mig när jag ser dem och jag vill så gärna önska dem en god festval och att de får många härliga äventyr. Peppa dem att ta världen an på sina egna villkor och göra det som känns bra och rätt för dem. Tiden för ansvar kommer så dansa dansa dansa som att idag är den sista dagen. Strunta i vad hen eller den tycker bara lev för det som är värt. Och så vill jag bjuda dem på frukt och vatten. I min föräldramosiga hjärna funderar jag över hur många som kommer glömma av att dricka vatten idag.
Efter spelningen möter jag upp min egna rätt så nya familj. Min nya fas. Om 15 år kanske vi kör den lilla lilla människan som alldeles nyss var bebis till sin första festival. Fram tills dess är det bara att njuta av det vi har. Än är vi inte på andra sidan och kikar in. Än så är det andra saker som lämnar oss med andan i halsen och hjärtat skälvande. Än så länge är hemmet fullt i barnskratt och galna äventyr.
Chip!
Kurshelg
Varför måste tiden gå så rackarns fort för? Helgen bara sprang iväg! Utbildningen var kanon, så himla skönt att träffa andra nördar och stöta och blöta allt mellan himmel och jord. Allt tuttrelaterat vill säga. Fantastiskt fina människor alla med målet att få hjälpa andra föräldrar.
Fick även tid att bonda lite extra med Humlan. Hen får mer personlighet varje dag. Vi klarade bland annat av första badet i handfatet på hotellrummet. Rackarns gôtt att bara använda sjal för övrigt. Visst tar det ett par minuter att sjala upp men i gengäld så är det sjukt smidigt när hen väl sitter på plats! Och mysigt.
Nästa helg är det dags för ytterligare en träff, då är det kursledarutbildning på schemat. Ska bli spännande att träffa alla igen då! Innan dess ska hjälpmammeprovet skrivas, skönt med en deadline. Har ju bara tagit ett par år menar jag...
Chip!
Plingelingeling nu åker tåget!
Nu är vi på väg ut på äventyr igen! Denna gång styr vi kosan mot den kungliga huvudstaden. Men det är inte tal om någon shopping eller annat dekadent leverne utan jag ska på Hjälpmammeutbildning. Sjukt kul!
Lite blandade känslor i vanlig ordning då jag kommer att hänga med Humlan och gubben hänger med Tigern. Jag kommer med andra ord spendera två hela dagar utan min Tiger! Kul att få lite ensamtid med Humlan men käre tid vad jag kommer sakna min store pojk. Kommer sannolikt få handmjölka en del, bara de få timmar han spenderar på förskolan brukar räcka för spända bröst och mjölkläckage. Vad ska då inte hela dagar göra?
Den här gången reser vi med enbart Tigerns sulky. Sjukt mycket smidigare att knyta upp i sjal än att bråka med liggvagn i storstadstrafiken.
Chip!
Carry them
Hur överlever en småbarnsåren med flera ungar utan bärdon? Vet inte hur andra barn beter sig men med en närhetstörstande humla och en explosiv tiger så räddar det mitt förstånd flera gånger om dagen. Till exempel ska vi nu gå och hämta tigern som förvisso är en hejare på att gå men som helt saknar trafikvett och därmed är lättare att hantera i en sulky en med en liggvagn i ena handen och hjärtat i den andra. Tror liggvagnen har kommit ut cirka två gånger sedan vi kom hem från Karlstad.
Hur gör du med dina kottar?
Chip!
När humlan kom till världen
Snart är nytillskottet redan en månad. Galet vad fort tiden går! Njuter fortfarande av att borra ner näsan i den tuffsiga lilla kalufsen och dra in lukten av nybakad människa samt försiktigt pussa den lilla pannan. Den första månaden med humlan skiljer sig rätt mycket från första månaden med tigern. Dels är jag betydligt piggare och mycket mer rörlig än sist (läs: jag är inte det minsta sängliggande) men framförallt finns ju en annan människa som också vill ha kärlek och uppmärksamhet. Och underhållning. Tiden att bara ligga och gosa och göra mest ingenting är i stort sett obefintlig. Tur vi har amningen kvar för tillfälliga andningshål.
Tänkte skriva lite om hur förlossningen gick innan jag helt glömmer. Med tanke på hur det gick sist är det många som undrat om jag inte skulle välja kejsarsnitt denna gång. Men personligen ville jag helst föda vaginalt, självfallet hade jag en diskussion med läkare först både för att veta om hen såg det som ett bra alternativ och för att om så var fallet lägga upp en plan. Vi kom fram till att vi skulle försöka undvika de största riskfaktorerna från förra gången, bland annat bokades ett tillväxtultraljud in för att se så humlan inte gick över fyra kilo och vi kom överens om att inte gå över tiden.
Eftersom humlan trivdes så rackarns bra i värmen blev det slutligen en igångsättning på det beräknade datumet. Eftersom vi blev hemskickade veckan innan så räknade vi nästan med att bli det även denna gång men icke! Efter undersökning samt diskussion om tillvägagångssätt blev vi skickade till avdelningen. Efter den sedvanliga kollen av värkar och bebisaktivitet sattes en pompress in. Klockan var runt lunch ungefär. Resten av dagen spenderade vi med att ta små turer på sjukhuset, ner till kiosken och införskaffa tidningar, bort till biblioteket, runt, runt, runt avdelningen bara se till att vara på fötterna och låta tyngdkraften hjälpa till. Detta varvades med att lösa korsord och göra diverse undersökningar. På eftermiddagen någon gång var jag öppen 2-3 cm och värkarna kom med ungefär 5 minuters mellanrum. Jag passade på att ta en rejält lång och fantastiskt varm dusch för att lindra smärtan. Envis som jag är försökte jag vänta in i det sista med att ta någon form av smärtstillande utan ville helst förlita mig på andning så långt som möjligt. Klockan tickade på och när gubben var bort och fick sig lite middag klockade jag värkarna som började komma allt tätare, nu kom de med 2-3 minuters mellanrum. Barnmorskan kände att nu hade pompressen gjort sitt så den drogs ut. Eftersom det var en smula fullt på förlossningen och det än så länge var rätt lugnt trots allt fick vi vänta en stund på att få komma bort dit. I väntan tog jag ytterligare en lång och fantastisk dusch. Seriöst varm dusch is the grej!
Väl på förlossningen konstaterades att jag fortfarande bara var öppen 2-3 centimeter. Åh besvikelsen! Tänk om det skulle ta lika lång tid igen?! Verkningslösa värkar kändes allt för välbekant. Återigen gjordes en koll på värkar och magaktivitet. Vi kom överens om att försöka undvika ryggmärgsbedövning eftersom den kan ge försämrat värkarbete och även ökar risken för istrumentell förlossning. Allt sådant som var riskfaktorer förra gången. Sen fick jag en dos morfin för att lugna ner värkarna och förhoppningsvis få längre lite mer effektiva värkar. Klockan var väl runt tio på kvällen och jag ombads lägga mig i sängen på sidan. Barnmorskan gick med på att vänta med alla sladdar fram tills att det började bli dags för förlossning på riktigt. Helst ville jag slippa dem helt men eftersom en igångsatt förlossning ses som en riskförlossning kunde hon inte gå med på att enbart använda tratt. Efter en hel del obegripligt svammel från min sida och fnissande från gubben så somnade jag till en smula. Värkarna avtog och kom betydligt glesare. Skönt!
Värkarna börjar sedan tillta en aning och gubben börjar på vanligt manér bete sig som en värpsjuk höna. Är det inte dags att ringa på barnmorskan? Äh tycker jag, värkarna kommer inte särskilt tätt och värre var de nog sist. Tills nånting händer, förfärat säger jag till gubben att det kanske är dags att ringa på barnmorskan trots allt för antingen har jag kissat på mig eller så har vattnet precis gått. Nu uppstår någon form av lindrigt kaos, klockan är tolv och ingen har liksom räknat med att det ska gå så snabbt. Barnmorskan står i korridoren och ropar efter back up, benstöden kommer upp och gubben får hjälpa till på alla möjliga vis. Framförallt hjälper han till med lustgasen. Första kryatvärken är en dimma, jag hyperventilerar och allt är kaos. Jag hör barnmorskan säga att hon (jag) fått för mycket lustgas. De två personal vi har på rummet jobbar snabbt och effektivt. Barnmorskan ger mig en bäckenbottenbedövning, dubbel dos, för att vi lättare ska kunna kontrollera förloppet. Bitarna faller på plats och vi har kontroll igen. Gubben med lustgasen beredd och barnmorskan precis så barsk och bestämd som behövs, själv gör jag vad jag kan för att krysta när jag får och hålla emot när hon säger till. Det liksom flyter på, den sista biten, axlarna, lirkar barnmorskan med vana händer försiktigt ut. 22 minuter tar det från kaos till att ett litet litet knyte ligger på min mage. Navelsträngen förbinder oss fortfarande när vi för första gången får se varandra. Vi har sluppit undan tråkiga komplikationer och jag får tre ynka stygn. Snacka om revansch! Så himla häftigt!
På morgonen efter en dusch och undersökning av humlan får vi förflytta oss till patienthotellet. Helt galet bara det. Lite ont i ryggen har jag men inget värre än så. Jag kan sitta upp! Wow!!
Så häftigt och så skönt att veta att det finns hopp, även för andra som gått igenom samma som mig. Varje förlossning innebär självfallet en risk men för egen del hade jag inte velat byta bort denna erfarenhet mot nånting i hela världen. Inte nån av mina två fantastiska små ungar heller för den delen!
Chip!
Äntligen hemma
Idag kommer mina föräldrar på besök för att säga hej till nya familjemedlemmen. Och resten av familjen också så klart. Har ju faktiskt inte bara en fantastisk liten varelse i familjen utan tre, gubben, Tigern och Humlan. Sån tur har jag!
Hemkomsten har gått över förväntan bra. Visst är det en smula blandade känslor från Tigerns sida men jag tror det börjar lägga sig. Han är otroligt nyfiken på bebisen och vill hela tiden ha koll på var Humlan befinner sig. Ska det bytas blöjor vill han vara med och hjälpa till. Ammar han påpekar han att det andra bröstet är bebisens. Han vill gärna klappa och titta, där gäller det dock att vara på sin vakt så han inte blir överexalterad istället. Men på det stora hela oroligt gullig.
För mig har det varit viktigt att få till tid även till Tigern, till exempel tanka Humlan full på kvällen så att jag kunnat natta. Samma visa på morgonen, tanka Humla maratonamma Tiger, där jag dessutom försökt att smyga upp tillsammans med Tigern och kikat på film eller så innan frukost. Försökt hitta gostillfällena och lekmöjligheter. Tänker att det är extra viktigt så här i början att verkligen verkligen bekräfta Tigern och visa på att han är lika viktig nu som för en vecka sen. Att även om allt är annorlunda så är allt precis som förut.
Inte är det lätt alla gånger men en får göra så gott en kan och ta motgångarna en i taget. För motgångar gissar jag på kommer komma. Orkar inte ens spekulera i hur de kan komma att te sig, njuter av det vi har just nu istället.
Chip!
Barkbåt
Ligger i vårt lilla rum på Patienthotellet och slås av tusen och en känslor. Imorgon ska nytillskottet få träffa sin bror. Helt galet! Och galet är bara förnamnet på alla känslor som virvlar runt i mitt huvud just nu. Här ligger jag med världens finaste nya bebis och saknar tiden jag haft ensam med min finaste fina dretonge. Alla äventyr och allt gos. Så himla många känslor som liksom slåss i mig. Vill ju fortsätta få äran att natta och höra "ja tack, gärna!" till svar på frågan Tutte toffan? Hur ska lilla jag räcka till två fantastiska varelser? Varför är inte tiden oändlig? Jag känner mig lite som en barkbåt mitt på Atlanten. Vad tusan gör jag här? Och hur katten ror jag den här lilla ekan i land?
Ser oerhört mycket fram emot att få kramas med resten av vår familj imorgon och hoppas så innerligt att brorsorna ska få känna lika mycket kärlek till varandra som jag känner för dem. Kanske inte på stört men åtminstone ganska snart. För herrejösses vad jag älskar dem. På riktigt.
Nu ska jag sluta vara sentimental och sova så jag får vakna upp imorgon! (Och mest troligt småvakna ett gäng gånger inatt men det räknas inte riktigt).
Chip!
Väntan
Då var det lov att samla krafterna och rikta energin ytterligare en vecka. Var verkligen supertaggad igår så det blev lite av en besvikelse att få vända i dörren så att säga. Men får se det som ytterligare lite tid att fixa och dona hemma. Gosa lite extra med Tigern.
Så kan det gå. Idag är vi hemma och tvättar och styr upp sovrummet. Kanske ska prova på skura fönster tricket? Eventuellt tvingar jag gubben att köra mig att köpa penséer så att det blir riktigt vårigt och fint på verandan. Har ett par stycken men gillar att köpa ett helt brätte och bara explodera i färg!
Chip!
Nu kör vi!
Som Tigern hade sagt. Eller snart i alla fall hoppas vi. Sitter och väntar i väntrummet. Världens kanske längsta väntan. Bilden är tagen igår av min finaste fina vän Stickan. Vi hade en sån där ruggigt härlig eftermiddag i solen tillsammans. Tack igen Stickan!
Chip så länge!
Kalashelg
Tur det finns lite aktiviteter att fördriva tiden med för tillfället. Igår var det kalas X 2 på schemat. Först var det 4-årskalas med tusen barn och minst lika mycket bus. Efter det drattade jag och Tigern in på gubbens 30-årskalas hemma i vårt kök. Lika fullt i folk där men med betydligt högre medelålder. Just nu behövs den här typen av distraktioner för att jag inte ska bli tokig. I övermorgon är det förvisso dags men väntan känns nästan längre ju mer det närmar sig.
I kväll ska jag sätta lite fröer. Har dragit ner på ambitionerna en smula, struntar i lökexprimenten till exempel. Men tomater klarar jag mig inte utan och persilja är gubben helt galet förtjust i. Och gräslök är ju så gott på sommaren så jag avlider! Skönt att vi har självbevattning än så länge...
Innan dess ska jag jobba på att hålla mig vaken tills gubben kommer hem från jobbet. Wish me luck!
Chip!
Dags för Barnmässa
Just nu ligger vi i sängen och gosar och förbereder oss inför Barnmässan i Karlstad. Eller jag förbereder mig, Tigern ska hänga en sväng med farmor under tiden jag förlustar mig. Med tanke på status för tillfället kommer jag nog förvisso inte göra några vidare äventyr utan mest stå i montern tillsammans med Amningshjälpen. Efter denna lilla utflykt kommer det med största sannolikhet dröja ett tag innan jag gör några värre utflykter så det gäller att passa på! Bra tillfälle för tigern och farmor att bonda lite extra också speciellt då det är hon som kommer ha honom under förlossningen och BB tid.
Ska försöka ta mig i kragen nu och fixa frukost. Vansinnigt trött efter alldeles för få timmars sömn inatt. Men visst är det fabulöst att vara gravid...! Eh.
Chip!
Riksträff och nedräkning
Årets Bröstpris gick välförtjänt till tidningen Nära Barn. På plats att ta emot priset fanns Lin Dahlén aka Sagogrynet.
så är det ju ibland att vi inte alltid kan göra allt optimalt av en eller annan anledning men då får en jobba på att så snart som möjligt komma tillbaka till grundpositionen. Föreläsningen var uppdelad i barnets första 16 minuter, 16 timmar och första vecka och vad som var viktigt i vardera skede, allt utifrån barnets perspektiv och behov. Även Eva Maria Mossbergs föreläsning om amning, anknytning och mänskliga rättigheter-ur en hembarnmorskas perspektiv gav lite uppslag inför förlossningen. Som att försöka dämpa ljuset i förlossningssalen och att göra den lite mer som jag vill ha den. Även här sprutade hormonerna vilt! Fantastiska bilder från hemförlossningar och även lite historik kring när förlossningarna flyttade från hemmet till sjukhusen.
En riksträff är ju faktiskt inte bara föreläsningar och årsmöte det är även ett tillfälle att få träffa andra föräldrar och amningsingsnördar. Extra kul nu när det var andra året då det var många bekanta ansikten. En hel del nya bebisar hade tillkommit och förra årets barn hade växt både ett och två snäpp. Också himla skönt att träffa andra som ammar längre än normen och även tamdemammande mammor. Vet att det är många som säkert tycker det är märkligt att Tigern ännu ammar och ännu märkligare att jag inte har några planer på att sluta nu när en till är på gång. Men så jobbar vi och det passar vår familj alldeles fantastiskt. Ser redan fram emot nästa års riksträff och då är målet att vara färdig hjälpmamma och att hålla förberedande amningskurser.
För övrigt markerar dagen att det är en vecka kvar till att få ordning på torpet. Det vill säga om inte Humlan själv bestämmer sig för att göra entré. Har firat med att bredda familjesängen med 90 cm samt gjort en loppisrunda för att komplettera med lite bebiskläder. Som bekant kom ju aldrig storlek 56 till användning sist men nu hoppas jag att det ska bli bättring på den fronten. En riktigt trevlig runda som tyvärr resulterat i rätt så ledsna fogar... Så mycket saker jag vill hinna med nu men det är mycket ett steg fram och två tillbaka. Fixar en sak och stökar ner tre andra. Men det blir nog bra (<--- mitt ständiga mantra).
Nu dags att knö sig ner i sängen!
Chip!
