grinbellan

En sak som gör mig så himla himla trött är alla inlägg överallt om hur lite rasist man är samtidigt som man slänger ur sig en den ena och en den andra främlingsfientliga åsikten. Helst ska ett sådant inlägg följas av ungefär tusen (helst fler) "Du är så himla himla modig som säger det där" eller "SÅ JÄVLA SKÖNT ATT NÅN VÅGAR SÄGA SOM DET ÄR". Som feminist, humanist och kvinna (bland många många epitet jag skulle kunna sätta på mig själv) får jag ofta kommentaren "Men sluta vara så jävla PK/tråkig" alternativt "Meh lär dig o se humorn för fan". Helst följt av en klapp på huvudet samt ett skratt. Då handlar det liksom inte längre om grundlagen yttrandefrihet som så många gånger annars hyllas utan då blir användandet av härskartekniker så mycket viktigare.

Två  saker som jag slås av i debatterna är följande:

1. Folk som kommer hit måste fan lära sig att vara lite tacksamma istället.
Ok. Jag förstår. För det är liksom det som är huvudpoängen för en krigsskadad människa? Att verkligen känna tacksamheten. Det är inte så att vi har en förbannad skyldighet att ta hand om människor som har livstrauman med sig? Att dessutom som det är i många fall tvingas leva i fattigdom samt ta arbeten som vi "vanliga" svenskar inte själva... alltså jag vet knappt var jag ska börja och sluta.

Jag brukar fundera så här: Om det hände någonting här i Sverige som gjorde att jag var tvungen att fly hur skulle jag då vilja bli emottagen? Och sluta säg "Men jag skulle ju inte få en tub Kalles kaviar när jag kom till flygplatsen och jag skulle ju inte få... etcetcetc. om jag kom till deras land eller hur?!" Det är helt irrelevant. Jag har för det första ingen aning om om du de facto kommer få en tub Kalles eller inte eller om någon kommer att klippa av dina larviga knätofsar. Ärligt talat så skiter jag i det. Om det nu är så att du kommer till en diktatur som inte tar hand om människor på ett humant och bra sätt så känner ju inte jag att det är där vi ska lägga ribban. Det handlar ju för fan om människor. Människor gott folk. Ska inte vi vara de som lägger ribban högst av alla? Om vi nu är så förbannat kristna varför lär vi oss då aldrig att vända den andra kinden till och älska vår nästa så som oss själva?

2. Allt snack om vi svenskar och vad som är svenskt
Förlåt men kan någon för det första förklara för mig när man får räknas till svensk? Den frågan kan jag liksom inte få grepp om. Är en inflyttad norrman mer svensk än en person född i Sverige med föräldrar från Iran? Är jag som har inomeuropiskt påbrå med ett urvanligt svenskt förnamn mer svensk eller mindre svensk än någon annan? Seriöst det här med vad som är svenskt eller inte. Vi kan komma överens om att knätofsar och andra prylar är del i vårt svenska kulturarv. Men det svenska kulturarvet har under hundratals om inte tusentals år påverkerkats av människor utifrån. Människor som valt att av en eller annan anledning leva sina liv i kalla Norden. Utan influenser utifrån hade vi aldrig nått så långt som vi har. Sverige är och har alltid varit beroende av att det kommer människor hit.

Är du född här eller har du fått svenskt medborgarskap eller för all del känner dig svensk ja då är du också svensk. Att definiera svenskhet är att definiera något som är i konstant förändring. Vilket jag är sjukt tacksam över. Vi har inte bara kåldolmar och potatis. Eller förlåt även dessa företeelser är sjukt osvenska, herreminje dolmar och potäter? Ne gud bevare mig väl! Salt sill och rovor. Det go vänner det är svenskt dä! 

Jag skulle kunna fortsätta i evighet. Men det får bli en annan gång det.

Chip!