Typiskt
Påbörjade en sjal igår och efter en stunds virkande får jag konstatera att den inte alls var min färg. Typiskt! Tur det finns fina vänner som den kan passa istället!
Mönstret till sjalen hittar en om en söker på snäckskalssjal. Kul och rätt lätt att virka. Garnet jag använder just nu är Drops Delight 05 med virknål 4mm. Himla kul att virka i garn som skiftar färg!
Chip! M
Sommardrömmer
Bland det bästa med den här årstiden är ju att en får chans att drömma sig bort till sommaren en smula. Planera, fundera och tänka, tänka, tänka.
Än så länge har vi:
Körsbärstomater Black sweet cherry och Chilega
Basilika Genovese
Chili Hot Lemon (eget frö)
Chili Jamaican bell
Salvia
Timjan
Persilja Grüne Perle
Smultron Alexandria
Solhatt Primadonna (impecta)
Ringblomma (eget frö)
Tagetes Orange Krydd-
Sömntuta
Såpnejlika
Rödmalva
Vävarkarda
Stockros
Gräslök
Kamomill
Ska även prova på att göra egen sättlök, i värsta fall går det åt pipsvängen men måste ju prova på! Har köpt frön till gul lök Rijnsburger och har kvar lite fröer till Sturon och rödlök Red Baron. Ger mig även på min nemesis purjolöken i år med det fräna namnet Hannibal.
Jag har dålig koll på vad som är trendigt i trädgårdssammanhang men tänker att stadsodling alltid är det. I alla fall hemma hos mig!
Chip!
Återbruk
En handduk från när jag var i Tigerns ålder hade gjort sitt i badrummet. Eftersom jag hade lite svårt att skiljas från den så fick det bli tavlor av den istället. Ett perfekt snabbpyssel när det kliar lite i fingrarna. Bara spänna fast på en bit papp och sätt i ram. För att inte förlora tygkänslan så skippade jag glaset. Ramar är en sån grej jag gillar att samla på mig, en vet aldrig när en fin ram kan komma i bruk!
Chip!
Ps kul att ni var så många som läste förra inlägget! Lets återta snippan och krossa patriarkatet!
Hejdå brev till Skuld och Skam
Den senaste veckan har återigen diskussionen om kvinnors snipprier varit på tapeten. Jag blir både arg och glad samtidigt varje gång detta ämne kommer upp till ytan. Självklart arg för att vi är så många kvinnor som drabbas av problem av olika slag och många dessutom inte blir tagna på allvar. Att problem med snippan ses som normalt och ingenting någon vill eller kan göra något åt. Knip bort ditt framfall eller bli ett med smärtan vid penetrationssex. Alla små berättelser som enskilt kanske ses som anomalier men sett tillsammans skapar de ett mönster som upprepas gång på gång på gång...
Men hur kan den här diskussionen göra mig glad? Glad kanske är fel ord, förbannat jävla stolt och tacksam är kanske bättre. Jag ska förklara. För ett år sedan var nog inte smärtan det som kändes värst för mig personligen. Det som verkligen fick mig att överväga att kasta mig ut för ett stup var en blandning av skuld och skam. För det måste ju vara så att jag gjort något fel som födde ett så stort barn. Jag var helt enkelt för fet och för lat och glupsk och så vidare. Mitt barn var stort och jag var söndertrasad och det var mitt fel. Jag förtjänade inte att äta eller må bra. Första veckorna ville jag inte alls äta. Och tänk om förlossningen och allt runt omkring den gett mitt fina barn men för livet? Vad hade jag gjort? Ack du kära skuld och skam. Att då läsa om andra kvinnor som delar samma erfarenheter känns för min del otroligt stärkande. Det är lätt att tynga sig själv med ansvar men andra människor är en helt annan historia. Jag blir sjukt imponerad av det mod som många av dessa kvinnor visar när de sätter ner foten och säger nej, det här är inte okej. Det här är ett problem och jag vill att det ska tas på allvar. Om ni bara visste hur tacksam jag är att ni inte går med på premisserna och skäms och gömmer er. För ni visar att jag inte är ensam. Jag kanske inte har gjort fel trots allt. Tack!
Ett år ungefär har det tagit innan jag själv blivit hyfsat återställd. Om jag bara visste hur många gånger jag fått frågan (eller påståendet?) men nu är du väl i alla fall bra? Och hmmat och sagt jo men visst typ. Fast det faktiskt är först nu som jag inte har ont längre efter riktigt långa promenader till exempel. Jag har på många sätt haft tur för det verkar som att jag sluppit undan permanenta skador. Efter många om och men verkar snippriet vara i funktion igen. Men det har tagit tid och rätt mycket frustration. En sak är säker i alla fall jag ska lära mig att sluta skämmas. Jag ska sträcka på ryggen.
Här är ett ansikte på en total sfinkterrupruptur grad 3.
Chip!
Svunnen tid
Sånt här gör mig glad! Lyfte lite på pappen i lådorna på Tigerns byrå han fick i födelsedagspresent av morföräldrarna och fann en bunt foton och lite annat smått och gott. Så fantastiskt vackra bilder. Nu är den stora frågan vad jag ska göra med dem? Antingen kan en ju försöka ta reda på vem hon är och om någon närstående vill ha dem eller så får vi hitta på nåt kul till det framtida Tigerrummet. Några tankar?
Kan själv?
Tigern har börjat leka med bestick till maten. Än så länge är det mest på lek, han förstår principen att maten ska upp på skeden/gaffeln och in i munnen. Men motoriken är inte riktigt på plats. Emellanåt försöker han lägga på mat eller hugga maten med mycket blandat resultat. Mindre och mindre hamnar på golvet numer i alla fall och helst ska maten ligga på en tallrik och inte direkt på brickan. När han är mätt ställer han upp tallriken på bordet och när han vill ha vatten viftar han med händerna. Vem behöver ord när det finns tecken?
Det enda som han verkligen tvärratar är bröd och mosad mat. Får han bröd äter han pålägget och kastar mackan (ett av få tillfällen då det faktiskt blir rätt mycket mat på golvet) och mos tittar han skeptiskt på mig och undrar om jag ska förgifta honom. Mos är kul att experimentera med typ lägga i vatten och se vad som händer...
Gillar verkligen matsetet vi har från Beco! Kanterna gör att maten stannar kvar och går att använda som stöd när en vill prova på bestick. Koppen är inte rund utan oval så att den är lättare att hålla. Kanten är formad så att det blir som spillskydd på sidorna. Sen att de precis som pottan är gjord i bioplast gör den ju inte direkt sämre! Mindre gifter och avfallet blir mull så småningom.
Förkylningen är något bättre idag men han är fortfarande ynklig. Inte lätt! Hittade regnstället så eventuellt går vi ut i trädgården och leker så småningom. Lyx!
Chip!
Premiär
Idag hade vi parkpremiär. Med dagens fantastiska väder gick det inte att hålla sig inne ju! Så vi packade korgen, satte på oss tusen kläder och gick ut. Så himla mysigt!
Tigern var lite skeptisk och rädd till att börja med så jag pekade och berättade om vad som fanns. Visade fågeldammen och gungorna och allt annat roligt. Inte för att jag tror att han riktigt förstod vad jag sa men ändå. Efter en liten stund ville han ner och fräste runt som bara den! Tekniken att gå i skor är fortfarande sådär men det kommer, det kommer.
Sen satte vi oss och fikade en stund. Tigern fick lite ensamtid med gubben och de både matade fåglar och gungade tillsammans. Medans jag och Stickan fick dricka kaffe och snacka strunt. Perfekt!
Det är nåt i luften så här års som gör mig så sjukt sugen på att börja gräva i jorden. Lukten och ljuset pirrar nåt alldeles förträffligt i magen och jag känner mig som ett litet litet barn som vill hitta på äventyr. Vad som helst bara jag blir skitig och helst ett par nya blåsor också. Så imorgon ska jag kratta pinnar. Och kanske ta en kopp kaffe på verandan.
Chip!
Kalas! Hurra!
I helgen var det efter nästan 30 år min tur att fixa ett födelsedagskalas! Lite pirrigt var det, jag är alltid lite orolig att det inte ska räcka och vill att alla ska ha det trevligt och trivas.
Tårtan var en klassisk pannkakstårta fylld med grädde och äpple/mangopuré. Den blev inte världshistoriens vackraste men det blev tårta i alla fall! Får lov att spara ihop till en riktig pannkakslagg för vår gjutjärnspanna var ingen höjdare att steka i...
Förutom tårta fanns det monsterrussin, kokosmuffins, pizzabullar och chokladbollar. Allt helt utan socker!
Vimplar hade vi både högt och lågt! Vimplarna i taket kommer från Lagerhaus och 10 meter kostar 69 kronor. De är i ganska styv papp fästa på tygband så jag tänker att våra två längder får följa med på ett gäng kalas till! Den lilla är helt uppenbart ett hemmabygge.
Helt tokkär i se små skorna som han fick i present av sin äldste farbror. Så himla gulligt när han tultade fram och plingade. Tror dock att han inte var lika förtjust själv. Här försöker en smyga och så plingar det för VARENDA steg en tar!
Även den yngre kusinen var kul att leka med. Så himla häftigt att se hur leken utvecklas! De leker mer och mer tillsammans med varandra, en får ha lite uppsikt så de inte har ihjäl/skadar varandra men medvetenheten börjar verkligen komma.
Nu ska jag krama lite på min dretonge! Han har dragit på sig en förkylning som heter duga stackarn. Tur han har föräldrar som tar hand om han i sånna lägen <3
Chip!
Vi klarat!
Första barnkalaset är nu avklarat! Och vi inte bara överlevde vi hade riktigt trevligt på kuppen! Om ett par timmar har vi även klarat av att hålla tigern vid liv ett helt år utanför mammakroppen. Det har gått fort samtidigt som det känns som en hel livstid sedan vi låg där på sjukhuset tillsammans och försökte förstå att vi faktiskt var en liten familj. För vissa i familjen är det ju till och med en hel livstid. Galet!
Fler bilder kommer. Bannar mig själv lite för att jag inte hann leta upp laddaren till den riktiga kameran så vi kunde fått annat än skräpiga mobilbilder. Oh well.
Chip!
Rimligt.
Enda rimliga sättet att tina Tigermacka. Plus för att den aldrig någonsin blir torr och hård samt att ur ren energisynpunkt behövs enbart spillvärme från frukostteet.
Snitsigt
Börjar ta mig tusan få in snitsen på denna nu! Sorry Manduca men sjalen vinner. Senaste dagarna har det blivit både ett och två ryggpass. Den perfekta lösningen på dilemmat närhetstörstande barn och mamma behöver diska/städa/baka/dona eller bara är lite sliten. Schwoff så sitter barnet på plats och alla blir glada. Dessutom är den ju inte helt oäven rent utseendemässigt.
Hurra!
Bära barn
Redan när Tigern huserade i min mage fanns det två saker som jag visste att jag ville göra när vi sågs ute i verkliga världen. Den ena var att amma och den andra var att bära, bära, bära. Ja alltså utöver att lära känna och följa vem det nu var jag skulle få träffa på. Amma har vi gjort och gör ännu i mängder. Bärandet kan jag sörja att det inte blivit så mycket som jag hade velat från början. Alla har vi våra sorger när det gäller de små, en av mina är att jag inte klarade att bära så mycket som jag önskat. Med det sagt så har jag ändå insett att vi avverkat ganska många bärdon. Tänkte skriva ett par rader om respektive redskap.
Denna hittade jag på Blocket i slutet av graviditeten. När vi köpte den var den alldeles vit, en färg som kändes mindre praktisk med en liten. Så jag färgade den olivgrön. Sjukt miljövidrigt med största sannolikhet. Men fin blev den! Första månaderna räddade den ryggen på oss både en och två gånger, Tigern har tydligt visat att han vill ha närhet och att han vill bli buren. Trikåsjalen är hyfsat lätt att få in snitsen på, tricket är att den ska sitta hyfsat snortajt nästan som ett andra skinn som omsluter barn och bärare. Vi använde den tills Tigern blev för tung och sjalen blev alldeles för svajig. Får vi fler barn kommer den helt klart tas i bruk igen!
Ringsjal Babylonia
Har inte använts alls mycket tyvärr. Praktisk om en ska bära på höften, går hyfsat lätt att få på plats. Vet inte varför jag inte använt den mer faktiskt då jag dagligen bär på höften i längre och kortare stunder.
Vi fick testa en Manduca under en festival i somras och blev helt förälskade. Väl hemma beställde vi en på stört! Sedan dess har vi använt den hur mycket som helst. Först på magen och numer på ryggen. Perfekt på promenader på landet, när en lagar mat eller dagar då det behövs tankas lite extra närhet, som efter dagar med mycket nya intryck. Under Mârten hade gubben Tigern i selen under sin jacka och de såg ut att ha det så himla gott ihop, bara om en visste så såg en att det satt en liten liten människa där under.
Manduca är ett av alla märken som gör ergonomiska bärselar. De är utformade för att vara sköna för både barn och bärare. För barnets del innebär det att sittytan går från knä till knä och att rumpan hamnar lägre än knäna. På så vis kan barnet sitta i grodposition som är mycket skonsammare för rygg samt bäcken. Vänd mot bäraren bibehåller även ryggen sin naturliga C-form plus att barnet kan välja själv hur mycket intryck det vill ta in. Vill hen tanka närhet kan hen lätt vända huvudet ifrån omvärlden och känna lukten av bäraren.
Ett plus för att den är tillverkad i hampa och ekologisk bomull!
Förstå lyckan när jag hittar en vävd fin långsjal på loppis! För under hundralappen! Jag har önskat mig sjal sen över ett år tillbaka men tänkte först att jag fick nöja mig med trikåsjalen och sen bärselen. Det är ju ändå några kronor de normalt sett går på. Tills jag fann den här. I brunt dessutom. Åh! Har provat den ett par gånger och de gånger vi fått till det är den en dröm att bära i! Har lyckats svinga upp tigern på ryggen själv ett par gånger nu men får lov att öva på tekniken. Återkommer med resultat! Ett tips är att be någon i din omgivning att visa hur en gör, tutorials i all ära men det är ta mig tusan skönt att få praktisk vägledning i verkliga livet!
Bärryggsäck
Fick vi efter min kusin. Har vi ännu kvar att prova. Tror att den kan vara fantastisk i sommar ute i skogen. En rejäl pjäs!
Som sagt det har blivit en del bärdon. Inte att förglömma armarna som vi trots allt använder allra mest. De är ju alltid tillgängliga!
Chip!
51 veckor
51 veckor tog det innan jag begav mig ut på en ren nöjesaktivitet utan min Tiger. Igår kväll prick en vecka innan ett årsdagen var jag iväg på körövning, så himla kul! Vilket för övrigt tog bara 8 år att göra. Har tänkt sen jag flyttade hit att jag borde hitta en kör. Helst gospel. Helst inte allt för långt bort. Jo men närmaste kören hemifrån är just en gospelkör. Win!
Lite läskigt var det. Telefonen låg i fickan och jag var redo att springa hem om så krävdes. Men Tigern var i goda händer med världens finaste pappa. Mest nervös var jag nog faktiskt över att passa in. Det kan vara svårt att tro men jag kan vara sjukt blyg i nya sammanhang. Alltid skönt när just den där första gången är avklarad så en kan slappna av lite.
På tisdag kör vi igen, då ska jag coacha ett gäng nya glada SSUare. Fett pepp och lite pirrig!
Chip!
Pizza i bullformat
Gubben var i vanlig ordning skeptisk till mitt pizzabulls projekt. Och jag förstår honom för många av de glutenfria alternativen är inte särskilt roliga. Kakor som smakar kartong och knäcke som inte går att bre utan att de faller i bitar, än mindre tugga på. Men sen är jag sån att jag liksom måste testa.
Själva degen hittade jag recept på här: http://undervarttak.blogspot.se/2013/05/pizzabullar-paleo-recept-enkelt.html?m=, turligt nog fegade jag lite med vattnet och hade på lite mindre till att börja med. Tror det kan ha att göra med storleken på äggen. En märker ju hur konsistensen blir.
Pizzabullar ca 12 st
Deg
3 äggvitor
3 dl mandelmjöl
5 msk psylliumfröskal, malda
2 tsk bakpulver
Lite salt
1-2,5 dl vatten
Tomatsås
1 lök, hackad
Vitlök efter smak, pressad
Krossade tomater
Buljong
Oregano
Torkad chili, malen
Några nypor lakritspulver
En nypa muskavadosocker
Ev squash, tärnad
Salt
Peppar
Fyllning, förslag
Grönsaker
Fetaost
Mozzarella
Färsk basilika
Soltorkade tomater
Skinka
Oliver
Ägg
Riven ost
Jag börjar med tomatsåsen. Fräs löken och vitlöken försiktigt tills löken är genomskinlig. Tillsätt krossade tomater samt kryddor, buljong och squash. Smaka av. Låt puttra på spisen ett bra tag. Med en liten är det skönt att förbereda det här steget i förväg.
Till degen blandas alla torra ingredienser i en bunke. Mixa ihop med äggvitorna med en mixerstav. Tillsätt kokande vatten och mixa ihop till en deg. Kavla ut degen mellan två bakplåtspapper till en stor fyrkant.
Ta bort det övre pappret och ha på tomatsås och valfri fyllning. Den här gången blev det paprika, fetaost och soltorkade tomater. Rulla ihop till en rulle. Här var jag glad åt mina flergångspapper som är lite mjuka då jag tog hjälp av pappret för att undvika sprickor i degen.
Skär i ca 2 cm skivor och lägg i en välsmord muffinsplåt. Pensla med ägg och strössla över ost och oregano.
Tjoff in i ugnen i på 175C i 30-45 minuter.
Allergikern blev positivt överraskad och åt både en och två och tre bullar. Sen var han alldeles proppmätt! Perfekt som lätt lunch, på utflykt eller varför inte på kalas?
Chip!
Kokosmuffins
Det senaste året har det inte blivit mycket bakat. Först var det nyföding, sen visade sig gubben vara glutenallergiker. Planen var ju att lära mig baka glutenfritt men sen var det det där med flytt och sommar och småbarn. Nu har jag äntligen tagit mig i kragen i alla fall!
Det första försöket med muffins behöver vi inte prata om. Mitt morska självförtroende till trots var de allt annat än goda. Men skam den som ger sig!
I present to thee:
Kokosmuffins ca 12 st stora
2 ägg
1 banan (en rejält mogen lite brun en)
Ev 1 msk honung
3 msk kokosfett
2,5 dl riven kokos
0,5 dl kokosmjöl
1,5 tsk bakpulver
1-2 dl mjölk
En nypa vaniljpulver
Mixa ägg, banan, honung och kokosfett med mixerstav. Blanda de torra ingredienserna och vänd ner i smeten. Tillsätt mjölk till bra muffinsmetskonsitens. Fyll formar till hälfte. In i ugnen på 175 C i ca 15-20 minuter.
Kan tänka mig att det skulle vara gott med lite hackad mörk choklad i eller varför inte lite russin?
Stay tuned för fler glutenfria recept! Vankas ju kalas så får vidga vyerna lite.
Chip!
