grinbellan

I början var det så himla enkelt. Inga problem alls faktiskt. Att inte ta i för mycket menar jag. Men ju längre tiden går ju svårare märkar jag att det blir. Snart fem månader har det ju trots allt gått. Och jag vill ju himla gärna att det ska vara helt bra och läkt och så men det är ju inte det. Inte på djupet. Ytligt har det varit bra flera månader men på djupet tar det ett bra tag att läka igenom alla lager av trasiga muskler. 

 

Ofta är det små saker jag gör som jag märker först senare. Bära Tigern och plocka upp saker från golvet eller bara bära Tigern i baby skyddet. Det går liksom bra just då och en gång ingen gång men sen efteråt.... De senaste dagarna har det börja svida lite igen och det liksom stör mig. För jag vill så rackarns gärna att allt ska vara bra. 

 

Samma sak gäller med bärandet. Skulle jag bestämma skulle Tigern sitta fast fram på magen på mig. Fatta gött inget skrikande i rummet bredvid någonsin. Nu brukar han allt som oftast följa med mig vartän jag går. Babysittern är liten och smidig och får plats både i köket och badrummet. Tyvärr har inte mina muskler hängt med. Kombinationen att han var stor redan från början och att jag inte riktigt kunde gå runt och bära har liksom satt sina spår. Men likt förbaskat vill jag bära hela tiden, i sjal, i sele och i mina bara armar. Och gör jag nåt går jag för det mesta all in. Resultatet? Min rygg strejkar för tillfället. Det har liksom gått stegvis och jag har ignorerat varje steg för det är ju så mysigt! Han är ju så varm! Och så go!! 

 

Nu ska vi leka en smula innan gubben kommer hem och jag kan ta itu med lite jobb. 

 

Chip! 

 

ps någon med tips på bra föräldraskapsbloggar? Med smarta människor med bra värderingar om genus och amning och allt sånt.