(Varsågod för helt orelaterad suddig bild på världens bästa dretonge)Igår var vi iväg och gjorde tillväxtultraljud på lilla humlan. Alla kommentarer om magstorlek har gjort mig lite smått nojjig så även om jag hoppades på en vikt runt 3 kilo så var jag rädd för en vikt på 4 kilo eller nåt där över. Tack och lov estimerades vikten till runt 3 kilo, helt normalt och så himla himla skönt att få slappna av en smula igen. Vi fick även en tid för igångsättning utifall det inte kommer igång av sig självt. Som läkaren sa så får jag inte under några omständigheter vänta lika länge denna gång. Pessimist (eller optimist kanske?) som jag är så är jag övertygad om att inget kommer hända innan dess.
Så idag har jag vikt in den allra allra minsta storleken av kläder i linneskåpet. Den som aldrig kom till användning sist, eller jo vi lyckades nog trycka ner Tigern i något plagg i storlek 56 men det var inte särskilt bekvämt. Alla kläder var så orimligt små så det känns overkligt att en liten liten människa ska kunna få någon slags värme utav dem. Hur är det möjligt att någon kan vara så liten? Kändes bra att få en liten stund för mig själv att fundera lite för hur märkligt det än låter så har jag fortfarande inte landat i att en ny individ ska bli del av vår familj. Visst känner jag fysiskt av barnet och på ett rent logiskt plan förstår jag så klart. Helt uppenbart eftersom jag mekaniskt gör saker hemma som behöver fixas. Viker kläder, breddar familjesängen, funderar ut praktiska lösningar på vardagsproblem. Tvättar bärsjalar och ordnar vagn. Men mest av allt är jag less på graviditeten och känner att den liksom kan få upphöra. Och där någonstans tar min framtidsbild slut. Graviditeten upphör.... Och sen? Skönt att ha åtminstone en och en halv vecka kvar då. Varav jag har lite egentid inplanerad under 3 dagar (ja som den hemska mamma jag är kommer tigern tvingas vara på dagis i 3x5 timmar! Läs: både tiger och mamma gillar detta beslut pga awesome ställe och kompisar). Den tiden ska ägnas åt att klappa magen och kanske pyssla lite. Skriva av mig. Kanske möblera om. Förbereda mig även mentalt.
Är det fler som upplevt att andra graviditeten varit svårare rent mentalt än första? Med tigern var jag superpepp, om än trött, och läste hur mycket som helst om amning och anknytning och tja allt som var spännande som jag kom över. Skrev listor över saker som behövde fixas och vad som skulle med till förlossningen. Köpte ett sista litet loppisfynd och vek varsamt ihop. Igår morse när vi fortfarande var osäkra på om vi skulle åka hem eller inte rev jag snabbt ihop lite kläder och tandborste i en påse och tyckte att good enough.
På tal om inget så åker vi på riksträff med Amningshjälpen imorgon. Årets tema är Hud mot hud- amning den första tiden (OBS osäker på exakt formulering) vilket känns passande. Har med mig såväl journal som torsdagens ihoprafsade BB-påse. Med tanke på förra förlossningen känns det extra viktigt att ha med alla papper. Ska bli fantastiskt kul att träffa andra nördar och fler som fulltidsammar. Kanske någon med bra tips kring tandemamning! Så mycket som hänt sedan sist vi åkte. Då var det bara jag och Tigern och jag minns att han satt fast på min mage i sjal h.e.l.a helgen pga fyra kindtänder som ville titta upp samtidigt. Den här gången är det någon annan som sitter fast inuti magen. Och Tigern kommer få spendera dagarna med far sin som också är på plats. Just in case, plus att det känns lite väl att lämna dem så snart inpå nya syskonet.
Försöker återkomma med mer uppdateringar under helgen!
Chip!
