När humlan kom till världen
Snart är nytillskottet redan en månad. Galet vad fort tiden går! Njuter fortfarande av att borra ner näsan i den tuffsiga lilla kalufsen och dra in lukten av nybakad människa samt försiktigt pussa den lilla pannan. Den första månaden med humlan skiljer sig rätt mycket från första månaden med tigern. Dels är jag betydligt piggare och mycket mer rörlig än sist (läs: jag är inte det minsta sängliggande) men framförallt finns ju en annan människa som också vill ha kärlek och uppmärksamhet. Och underhållning. Tiden att bara ligga och gosa och göra mest ingenting är i stort sett obefintlig. Tur vi har amningen kvar för tillfälliga andningshål.
Tänkte skriva lite om hur förlossningen gick innan jag helt glömmer. Med tanke på hur det gick sist är det många som undrat om jag inte skulle välja kejsarsnitt denna gång. Men personligen ville jag helst föda vaginalt, självfallet hade jag en diskussion med läkare först både för att veta om hen såg det som ett bra alternativ och för att om så var fallet lägga upp en plan. Vi kom fram till att vi skulle försöka undvika de största riskfaktorerna från förra gången, bland annat bokades ett tillväxtultraljud in för att se så humlan inte gick över fyra kilo och vi kom överens om att inte gå över tiden.
Eftersom humlan trivdes så rackarns bra i värmen blev det slutligen en igångsättning på det beräknade datumet. Eftersom vi blev hemskickade veckan innan så räknade vi nästan med att bli det även denna gång men icke! Efter undersökning samt diskussion om tillvägagångssätt blev vi skickade till avdelningen. Efter den sedvanliga kollen av värkar och bebisaktivitet sattes en pompress in. Klockan var runt lunch ungefär. Resten av dagen spenderade vi med att ta små turer på sjukhuset, ner till kiosken och införskaffa tidningar, bort till biblioteket, runt, runt, runt avdelningen bara se till att vara på fötterna och låta tyngdkraften hjälpa till. Detta varvades med att lösa korsord och göra diverse undersökningar. På eftermiddagen någon gång var jag öppen 2-3 cm och värkarna kom med ungefär 5 minuters mellanrum. Jag passade på att ta en rejält lång och fantastiskt varm dusch för att lindra smärtan. Envis som jag är försökte jag vänta in i det sista med att ta någon form av smärtstillande utan ville helst förlita mig på andning så långt som möjligt. Klockan tickade på och när gubben var bort och fick sig lite middag klockade jag värkarna som började komma allt tätare, nu kom de med 2-3 minuters mellanrum. Barnmorskan kände att nu hade pompressen gjort sitt så den drogs ut. Eftersom det var en smula fullt på förlossningen och det än så länge var rätt lugnt trots allt fick vi vänta en stund på att få komma bort dit. I väntan tog jag ytterligare en lång och fantastisk dusch. Seriöst varm dusch is the grej!
Väl på förlossningen konstaterades att jag fortfarande bara var öppen 2-3 centimeter. Åh besvikelsen! Tänk om det skulle ta lika lång tid igen?! Verkningslösa värkar kändes allt för välbekant. Återigen gjordes en koll på värkar och magaktivitet. Vi kom överens om att försöka undvika ryggmärgsbedövning eftersom den kan ge försämrat värkarbete och även ökar risken för istrumentell förlossning. Allt sådant som var riskfaktorer förra gången. Sen fick jag en dos morfin för att lugna ner värkarna och förhoppningsvis få längre lite mer effektiva värkar. Klockan var väl runt tio på kvällen och jag ombads lägga mig i sängen på sidan. Barnmorskan gick med på att vänta med alla sladdar fram tills att det började bli dags för förlossning på riktigt. Helst ville jag slippa dem helt men eftersom en igångsatt förlossning ses som en riskförlossning kunde hon inte gå med på att enbart använda tratt. Efter en hel del obegripligt svammel från min sida och fnissande från gubben så somnade jag till en smula. Värkarna avtog och kom betydligt glesare. Skönt!
Värkarna börjar sedan tillta en aning och gubben börjar på vanligt manér bete sig som en värpsjuk höna. Är det inte dags att ringa på barnmorskan? Äh tycker jag, värkarna kommer inte särskilt tätt och värre var de nog sist. Tills nånting händer, förfärat säger jag till gubben att det kanske är dags att ringa på barnmorskan trots allt för antingen har jag kissat på mig eller så har vattnet precis gått. Nu uppstår någon form av lindrigt kaos, klockan är tolv och ingen har liksom räknat med att det ska gå så snabbt. Barnmorskan står i korridoren och ropar efter back up, benstöden kommer upp och gubben får hjälpa till på alla möjliga vis. Framförallt hjälper han till med lustgasen. Första kryatvärken är en dimma, jag hyperventilerar och allt är kaos. Jag hör barnmorskan säga att hon (jag) fått för mycket lustgas. De två personal vi har på rummet jobbar snabbt och effektivt. Barnmorskan ger mig en bäckenbottenbedövning, dubbel dos, för att vi lättare ska kunna kontrollera förloppet. Bitarna faller på plats och vi har kontroll igen. Gubben med lustgasen beredd och barnmorskan precis så barsk och bestämd som behövs, själv gör jag vad jag kan för att krysta när jag får och hålla emot när hon säger till. Det liksom flyter på, den sista biten, axlarna, lirkar barnmorskan med vana händer försiktigt ut. 22 minuter tar det från kaos till att ett litet litet knyte ligger på min mage. Navelsträngen förbinder oss fortfarande när vi för första gången får se varandra. Vi har sluppit undan tråkiga komplikationer och jag får tre ynka stygn. Snacka om revansch! Så himla häftigt!
På morgonen efter en dusch och undersökning av humlan får vi förflytta oss till patienthotellet. Helt galet bara det. Lite ont i ryggen har jag men inget värre än så. Jag kan sitta upp! Wow!!
Så häftigt och så skönt att veta att det finns hopp, även för andra som gått igenom samma som mig. Varje förlossning innebär självfallet en risk men för egen del hade jag inte velat byta bort denna erfarenhet mot nånting i hela världen. Inte nån av mina två fantastiska små ungar heller för den delen!
Chip!
Kommentarer
Postat av: Tess
Vad jag skrattade åt "värpsjuk höna"...hahaha :-D Jag fick också för mycket lustgas vid ett tillfälle. Då fick min sambo ansvaret för den och gissa om jag blev sur ;-)
Trackback
