grinbellan

Arbete är ju nu som alltid ett hett ämne. Fler ska i arbete, vi ska arbeta mer och längre. Själva arbetet har gått från att vara något som ska försörja och nära våra liv till att vara våra liv. Vi har blivit våra arbeten och står du utanför så är det något som är fel, helst på dig.

Fler jobb ska det skapas. Vilket i klarspråk betyder mer ska produceras och mer ska konsumeras. Detta samtidigt som vår planet tydligt visar att vi redan för länge sedan passerade gränsen för vad som är rimlig konsumtion. Banker ska räddas och länder ska räddas. Vi kämpar med konstgjord andning på ett system som håller på att förgöra sig självt. Min tanke är att vi kanske borde tänka om. Kalla mig gärna lat och oarbetsvillig eller oambitiös eller vad katten du nu vill ge det för epitet. Men ärligt talat är det mer pengar och mer prylar vi vill ha eller är det kraft och tid att göra det som gör oss hela som människor?

Varför ska vi driva upp tempot så förbaskat hela tiden? För vems skull är det bestämt att heltid ska vara 8 timmar om dagen? Jag kan med ganska stor säkerhet säga att det inte är oss själva vi gynnar. Fråga nästan vem som helst om vad de skulle ha mer av och jag är övertygad om att svaret är tid. Mer tid till vänner, mer tid till familj, mer tid till hobbys. Mer tid till att göra ingenting. Detta ingenting som idag föraktas som pesten. Detta ingenting som ger oss möjligheten att orka och vara så bra som människor som vi bara vill och kan.

Varför inte halvera arbetstiden? Och nej jag menar inte med bibehållen lön. Och ja jag vet att det skulle vara en tuff omställning ekonomiskt. Men förr eller senare kommer vi få ta smällen av vår levnadsstil och är det då inte bättre att vi själva kan sätta villkoren? Jag är ta mig tusan villig att begära medborgarlöner. Men men men säger kanske du. Ja varför inte säger jag. Jag tror på människan och jag tror på den inneboende viljan att göra bra saker och viljan att bidra. Ibland kan det bara bli så att man för stunden inte har något att göra. Dessutom skulle det då bli ganska uppenbart vilka prylar som vi ser som absolut nödvändiga. "Öh nej jag tänker inte lägga min tid på att göra [sätt in valfri poänglös pryl här]" så gör man något som man tycker är bra istället. Typ träffar en kompis eller hjälper en gamling. "Öh vaddå att jag ska arbeta hela sommaren så att jag kan betala dig hutlösa summor pengar för att du lånat ut av ditt överflöd som har skapats av att andra har lånat pengar före mig?" och så gör man något vettigt istället. Typ rensar ogräs eller åker ut och fiskar med sin dotter.

Och sluta hitta på idiotier som att jo men alltså är man ung så kan man ju jobba lika mycket men med mindre lön/sämre villkor/längre pendlingsavstånd/längre flyttar. Det hjälper liksom inte, det gör bara en redan utsatt grupp människor mer utsatta. Gruppen människor som lär sig att ett arbete inte handlar om att du ska kunna påverka eller må gott utan om att ta vad som helst och niga och bocka inför chefen (och dessutom vara jääääävligt tacksam för att du har ett arbete oasvett under vilka villkor det må vara). Du vet ju liksom inte hur länge du får stanna denna gången. När provanställningen/praktiken/gränsen för lägre arbetsgivaravgift/annat tidsbegränsat fenomen är passerad kommer du få vara kvar då? Förlorar du din chans att försörja dig om du står upp för dig själv och säger ifrån? Jag blir fan arg. Arg och förbannad. Och jag är säker på att det är fler som känner som mig ändå ser jag förhållandevis få knutna nävar.


Nej 4 timmars arbetsdag och ståuppfördigsjälvkunskap som obligatoriskt ämne i skolan. Punkt.

Chip!