grinbellan

Så nedrans fort tiden går då! Just nu vill jag bara dra i bromsen och stanna tiden en smula. Och njuta av vårt nytillskott. Två månader blir han nu till veckan. Och det händer saker mest hela tiden, han lär sig saker som jag bara tar för givet att kunna varje dag. Efter ett par veckor lärde han sig le, inte bara när magen var lite puttrig, några dagar senare skrattade han. Han har utvecklat sitt språk från enstaka ljud till många ljud i följd, ingenting som är begripligt men ändå. Han utvecklas! Igår hittade han sina fötter, sjukt spännande. I alla fall om man är ny i världen och allt är nytt och spännande. Alternativt om man får glädjen att stå vid sidan av. 

 

Det har inte varit helt lätt att bli mamma. Och det jag tänker skriva om nu är riktat till dig som liksom jag har letat runt och läst allt du kommer över om sfinkterrupturer. Jag råkade nämligen ut för en vid min förlossning, en total grad 3. Så mina första veckor i min sons liv var inte alls så där rosenskimrande som en vill och hoppas att det ska vara. Så klart att jag var glad över mitt lilla liv. Men jag var lika glad som rädd. Även om jag hade en väldigt positiv inställning så var jag ändå rädd. Jag gillar trots allt min snippa och min rumpa ganska mycket och är väldigt glad och tacksam när de fungerar som de ska. Det märkte jag framförallt då när ingenting fungerade som det skulle. Allt gjorde bara ont. Att sitta gjorde ont. Att gå gjorde ont. Att stå gjorde ont. Att ta sig i och ur sängen gjorde, just det ont. Att gå på toa ska vi inte prata om! Det enda smärtställande jag hade var Alvedon och Voltaren. Det och en helt fantastisk gubbe som ställde upp och gjorde allt jag inte klarade av. Bytte blöjor. Lagade mat. Diskade. Peppade. Älskade oss båda. Utan honom hade jag gett upp tämligen snabbt.

 

Nu har det gått 8 veckor och längs vägen har jag emellanåt helt tappat hoppet om att ens bli smärtfri. Ett tag kändes det som att jag tog ett steg fram och två tillbaka. Tack och lov stannade det inte där. Efter att jag insett att nej det ska nog inte kännas så här en månad efter en förlossning så kontaktade jag sjukvården. Efter några vändor konstaterades att jag fått något slags vävnad i ett klipp som gjorts under förlossningen. Denna vävnad ömmade och gjorde att såret inte kunde läka ordentligt. Vävnaden skrapades bort och jag har fått komma tillbaka och ta bort den i omgångar. Och nu börjar jag äntligen se någon form av ljus i tunneln. Jag vet inte om jag kommer bli helt återställd än. Det återstår att se. Ska försöka återkomma med hur det fortlöper. Förhoppningsvis kan jag hjälpa till att ge hopp åt någon som nu ligger med en liten på armen och undrar hur hon ska orka mäkta med.

 

Det som hände i mitt fall kunnat undvikas är jag övertygad om. Utifall att jag bara blivit lyssnad på och till nästa gång är lagret skinn på näsan en smula tjockare. Förlossningspersonalen har jag intet ont att säga om, de gjorde ett fantastiskt jobb! Det som hände var att min son fastnade med axlarna och behövde hjälp att komma ut. Något som är ganska ovanligt. Efter tre minuter lyckades de få ut honom. Vilket i jämförelse med resten av förlossningsarbetet kan tyckas kort. För mig var dessa tre minuter de mest kaotiska i mitt liv. Jag hade inte en aning om vad som hände och jag ville bara att mitt barn skulle UT. Än värre var det nog för stackars gubben som stod bredvid och inte kunde göra nåt i det läget. Bara se på när den han älskar hade fruktansvärd smärta och oroas av hur det efterlängtade barnet mådde. Vårt barn visade sig vara stort. Riktigt stort. Över fem kilo stort. Med breda axlar. Under senare delen av min graviditet var just det där med ett stort barn något som skrämde mig. Något som jag vid ett flertal gånger frågat om (för att inte tala om gångerna jag fått frågan om tvillingar!). Vid mätningar av magen och vid ultraljud. Till saken hör att jag är ganska kort och att jag på det hade en gigantisk mage. Men alla sa att allt såg normalt ut och säga hur stort barnet var det gick då rakt inte. Vårt barn föddes nästan tre veckor över tiden och jag funderar ibland på hur det blivit om vi inte hade behövt vänta så länge. Om någon tagit min oro på allvar och faktiskt sett efter hur stort barnet i magen kunde tänkas vara. Hur stor skillnad hade ett par dagar gjort? Ett par veckor? En hel månad? Hade lidandet till och med kunnat bli mindre med ett kejsarsnitt istället för vaginal förlossning?

 

Det jag vet nu är att det finns en rad faktorer som gör det vanligare med den här typen av skada, varav vi uppfyllde en hel del. Graviditets diabetes som resulterade i ett stort barn med breda axlar vilket gjorde att han fastnade kanske kan ses som den största. Ett långt förlossningsarbete. Överburenhet, Förstföderska. Igångsättning. Sugklocka. Värksvaghet. Ja jag uppfyller väl nästan hela listan. Och trots att en av de störtsa faktorerna var kända sedan långt tidigare så var det ingen som längs vägen sa stopp. Ingen som ens lyssnade på min oro. Utan allt var som vanligt helt normalt. Som förstföderska är det inget jag ifrågasatte. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag defenitivt varit hårdare. Inte tolererat att bli klappad på huvudet och avfärdad. 

 

Det blir tack och lov bättre. De senaste veckorna har jag klarat av att gå lite längre promenader vilket gjort en enorm skillnad i välmående. Jag kan hjälpa till i hushållsarbetet. Vissa saker vågar jag fortfarande inte. Andra saker som att lyfta tungt måste jag fortfarande vänta med. Att läka tar tid och jag gör det i takt med att mitt lilla troll utvecklas. I takt med att våren spirar och kroppen skriker efter solvarm jord och luft i lungorna. 

 

Knip!

 

(det gör jag, mest hela tiden faktiskt. Vill du ha bra tips på hur du bäst kniper? Kolla i så fall in Snippgympa)