grinbellan

Det ska erkännas att det inte har varit mysigt och gosigt varenda tillfälle. Vissa dagar ville jag nästan kasta iväg honom för att jag hade så ont efter förlossningen. Men av någon anledning så fungerade amningen utan några som helst problem. De första månaderna var amningen liksom det enda som fungerade för mig. Trots smärta. Trots skador. 

Det är så himla häftigt att se hur vår relation har förändrats sedan början. Då var amningen allt han hade. Jag minns hans simmiga ögon innan han somnade om och lättnaden varje gång han först blev tyst och sedan stötte ur sig nöjda små ljud varje gång han kom till bröstet. Nu är amning förvisso hans primära näringskälla men den är så mycket mer. Det är så häftigt när han så tydligt visar vad han vill ha och girigt tar för sig utan att fråga. Speciellt våra morgnar består av attackamningar och många goda skratt. Vi har gått från kaos till av Tigern införda rutiner. Dagar som idag är det klart det blir mer när han är sjuk och behöver mig mer på alla sätt och vis. Det ska bli spännande att se hur vår amning utvecklas framöver! 

Tack vare fungerande amning har vi fått ett så himla fint sätt att anknyta till varandra. Ibland undrar jag hur det sett ut för vår del om det inte fungerat alla, hur hade vi fått vår anknytning att fungera då? Nu tvingades jag ju att spendera tid med min lilla Tiger fastän jag vissa dagar bara ville dra täcket över huvudet. Och nu är jag så fantastiskt glad över det för jag är verkligen kär i denna lilla varelse! 

Chip!