grinbellan

Men hur kan den här diskussionen göra mig glad? Glad kanske är fel ord, förbannat jävla stolt och tacksam är kanske bättre. Jag ska förklara. För ett år sedan var nog inte smärtan det som kändes värst för mig personligen. Det som verkligen fick mig att överväga att kasta mig ut för ett stup var en blandning av skuld och skam. För det måste ju vara så att jag gjort något fel som födde ett så stort barn. Jag var helt enkelt för fet och för lat och glupsk och så vidare. Mitt barn var stort och jag var söndertrasad och det var mitt fel. Jag förtjänade inte att äta eller må bra. Första veckorna ville jag inte alls äta. Och tänk om förlossningen och allt runt omkring den gett mitt fina barn men för livet? Vad hade jag gjort? Ack du kära skuld och skam. Att då läsa om andra kvinnor som delar samma erfarenheter känns för min del otroligt stärkande. Det är lätt att tynga sig själv med ansvar men andra människor är en helt annan historia. Jag blir sjukt imponerad av det mod som många av dessa kvinnor visar när de sätter ner foten och säger nej, det här är inte okej. Det här är ett problem och jag vill att det ska tas på allvar. Om ni bara visste hur tacksam jag är att ni inte går med på premisserna och skäms och gömmer er. För ni visar att jag inte är ensam. Jag kanske inte har gjort fel trots allt. Tack!

Ett år ungefär har det tagit innan jag själv blivit hyfsat återställd. Om jag bara visste hur många gånger jag fått frågan (eller påståendet?) men nu är du väl i alla fall bra? Och hmmat och sagt jo men visst typ. Fast det faktiskt är först nu som jag inte har ont längre efter riktigt långa promenader till exempel. Jag har på många sätt haft tur för det verkar som att jag sluppit undan permanenta skador. Efter många om och men verkar snippriet vara i funktion igen. Men det har tagit tid och rätt mycket frustration. En sak är säker i alla fall jag ska lära mig att sluta skämmas. Jag ska sträcka på ryggen. 

Här är ett ansikte på en total sfinkterrupruptur grad 3. 

Chip!