Barkbåt
Ligger i vårt lilla rum på Patienthotellet och slås av tusen och en känslor. Imorgon ska nytillskottet få träffa sin bror. Helt galet! Och galet är bara förnamnet på alla känslor som virvlar runt i mitt huvud just nu. Här ligger jag med världens finaste nya bebis och saknar tiden jag haft ensam med min finaste fina dretonge. Alla äventyr och allt gos. Så himla många känslor som liksom slåss i mig. Vill ju fortsätta få äran att natta och höra "ja tack, gärna!" till svar på frågan Tutte toffan? Hur ska lilla jag räcka till två fantastiska varelser? Varför är inte tiden oändlig? Jag känner mig lite som en barkbåt mitt på Atlanten. Vad tusan gör jag här? Och hur katten ror jag den här lilla ekan i land?
Ser oerhört mycket fram emot att få kramas med resten av vår familj imorgon och hoppas så innerligt att brorsorna ska få känna lika mycket kärlek till varandra som jag känner för dem. Kanske inte på stört men åtminstone ganska snart. För herrejösses vad jag älskar dem. På riktigt.
Nu ska jag sluta vara sentimental och sova så jag får vakna upp imorgon! (Och mest troligt småvakna ett gäng gånger inatt men det räknas inte riktigt).
Chip!
Kommentarer
Trackback
