grinbellan

Efter frukosten var det bara att bege sig mot Kings College och dagens kö. Och herrejösses vilken tur jag hade som fick ta en tur förbi Starbucks på vägen. Hamster utan kaffe är en dålig idé.

Det visade sig vara ett smart drag att komma iväg något tidigare denna dag. Kön hade börjat ta form ganska duktigt när vi kom på plats. Hej igen alla fina fans!

Några fans hade till och med tagit med sig ett tält att bo i. Jag ville gärna gå förbi och hälsa men tyvärr verkade de inte längre vara hemma så jag fick nöja med ett litet bildbevis.

Det var inte bara fansen som bjöd på äventyr. Londons bilar var också ganska spännande. Mitt sällskap misstänkte att jag låg bakom något jag varken tänker bekräfta eller förneka. Missade en fin chans att få tjena på bröderna som kom åkandes. Ja ja bil som bil?

Jag fick äran att hjälpa en av tjejerna med ett litet porträtt av Taylor. Undrar hur det skulle ha gått utan min hjälp?

Fick även prova en riktigt frän kamera. Tyvärr fick den inte riktigt plats i mina kindpåsar annars vete katten om jag inte behållt den själv.

Jag gjorde ett tappert försök att gå lite före i kön. Det fanns ju så himla sköna stolar och ingen som tycktes vara på plats. Men efter en stund fick jag en rejäl utskällning av mina kamrater så jag fick snällt gå tillbaka till min egen plats i kön.

Där hade kön börjat tjocka på sig. Runt hörnet och ända bort till Sverige skulle jag tro, minst!

Tillbaka hos det svenska gänget fick jag svänga mina lurviga en sväng. Mmmbop!

Kings College var snälla och bjöd mig på vatten, utan vatten ingen hamster. Speciellt inte efter ett långt danspass.

Fast de svenska fansen får nog sluta spela sånger om tårar och elände. För en stackare som mig kan det bli lite för mycket…

Som tur var fick jag låna en spegel så jag kunde lägga pälsen till rätta. Måste ju skärpa mig om jag ska lyckas träffa de där karlarna någon gång!

Även fansen var på bra danshumör! Oj vad det dansades! Och jag fick också vara med. Lyllo mig!

Jag är ju inte riktigt i hamn än. Men stått på scenen har jag minsann få göra! Nu är det inte långt kvar innan grabbarna kommer och slår oss med häpnad.

Anna tar ordet:

Kvällens spelning var återigen helt galet bra! Kvällens höjdpunkt var en ensam Zac på scenen vid pianot sjungandes ”Lulabelle”. Första gången under hela kvällen som allt var knäpptyst utöver Zac’s röst och pianospel. Inte ett öga torrt och sagolikt vackert.

Zac räddade stämmningen när en tjej svimmade i publiken, genom att freestyla fram en låt. Grabbarna undrade om det var Taylors avlägsnande av hängslen som föranledde denna händelse. Och ja det är väl inte helt omöjligt?

Chip!

Ps. bilden som gjordes under kvällen av en av våra nya vänner lyckades bli signad av Taylor him self. Hur fränt är inte det på en skala? Han gillade dessutom bilden så mycket att han helst inte ville förstöra den med sin namnteckning. Silly thing!